Backyard(ish) ultra, en race report

Som jag skrev i det förra inlägget så arrangerade jag en väldigt enkel version av en backyard ultra förra helgen. Men i stället för en slinga på 6,7 km med start varje timme var slingan 4,5 km och man startade när man ville.

Jag trodde att jag skulle bli i princip själv med undantag för någon strölöpare på nått varv men redan inför första varvet hade 10 löpare förutom jag letat mig ut till Stormorshällsstugan. Superkul!

I perfekt löparväder för att vara i november, 7 grader med total molnighet och massor av syre i luften, satte vi av på ett rekogniseringsvarv så att alla skulle hitta rätt. Väl tillbaka efter första varvet hade ytterligare löpare slutit upp, totalt blev vi 17 stycken under dagen.

Från andra varvet började vi spridas ut lite mer efter banan då tanken är att man ska springa i sitt eget tempo för att inte förivra sig. För egen del hamnade jag i en grupp med 3 andra löpare som hade för avsikt att springa 4-5 varv, kanske lite för högt tempo mot för vad jag hade tänkt men det kändes bra.

De första varven betades av i ganska rask takt. Benen kändes lätt och det joggades i alla backar utom den allra sista, ravinen, den är för brant helt enkelt. Det kostar betydligt mer energi än vad det är värt att springa upp för den. Fram till och med varv 5, halvvägs alltså, joggades det även i den långa stenbacken.

På det sjätte varvet började jag känna att det kanske var dags att backa av lite så jag beslutade mig för att gå i den andra, lite brantare, delen av stenbacken. Tappade min "grupp" som pinnade på uppför. Väl tillbaka i stugan hade de valt att springa en liten slinga till för att få ihop 30 km. För min del skulle det betyda sololöpning resterande 4 varv.

7:e varvet gick rätt bra, benen var ganska pigga fortfarande även om den totala energinivån började sjunka. Körde på med samma koncept, hålla uppe tempot första halvan av varvet som är platt, jogga uppför Pelles stupa, gå halva stenbacken och gå upp för ravinen. Fram till varv 6 hade jag räknat upp men nu var det dags att börja räkna ner mot mål. Det kändes lättare så. I sista nedförslöpan mot varvning kände jag hur det började hugga till i baksida knä. En lätt oro infann sig, då bryta inte fanns på kartan men jag ville ju inte heller gå runt banan.

Varv 8 var mentalt jobbigt, nu var jag helt ensam i skogen förutom sambon Anneli som peppade på och såg till att jag fick i mig energi efter varje varv. Energin började bli låg och kroppen kändes tung. Jag hade tagit en alvedon för att ta udden av den huggande känslan i knäet som inte hade blivit mycket bättre av den lite längre vilan efter förra varvet. Det var svårt att hålla något vidare löpsteg på den lättare halvan av banan och nu valde jag att gå upp för Pelles stupa också. Började tänka lite negativa tankar, fokuserade onödigt mycket på att jag var trött och hade ont. Jag hade haft på känn redan innan att just varv 8 skulle bli jobbigt, drygt 3 mil gjorda men ändå nästan 15 km kvar att springa. Det känns långt kvar när man tittar på distansen. Min tanke var "bara 2 varv kvar efter det här". Försökte tänka tillbaka på känslan jag hade de första varven, de kändes ju superlätta och avverkades i ett nafs. Varv 9 och 10 blir lika lätta!

Varv 9 gick ungefär i samma tempo som varv 8 men med lite högkoncentrerad sportdryck i kroppen så kändes det bättre och bättre ju längre in på varvet jag kom. Alvedonen gjorde att jag kunde springa obehindrat igen och andra halvan av varvet gick nästan 2 minuter snabbare än på förra varvet. Bara ett varv kvar!

På sista varvet var det bara att köra på, inget mer att spara. Det visade sig att jag lyckades hålla samma tempo fram till stenbacken (dryga 3 km in) som jag gjorde på varv 4 och 5. Först när jag kommit upp för stenbacken och bara hade sista kilometern gick det upp för mig att jag faktiskt klarat av målet med dagen, att springa längre än ett maraton. Det var inte första gången men det kändes lite viktigt att visa för mig själv att jag kan, speciellt med tanke på hur dåligt Stenö Ultra Trail gick. Totalt 45 km och 1100 höjdmeter skulle det bli, klockan hade dock gett mig några extra kilometer när jag satt inne i stugan mellan varven.

Allt som allt blev det en otroligt trevlig och uppskattad dag. Flera personliga distansrekord sattes och lovorden över det enkla arrangemanget haglade. Det blir definitivt ett återkommande event i framtiden.