Mattias "Stiglöparn" Sundberg

 

Hosarboslingan med Morgonmysgänget

share | | Kommentera

En löptur runt Hosarboslingan med start vid Organic Smash i Orbaden som tog oss på traktorstigar uppför mot Hosarbo och sedan på en förgrening till Hälsingeleden mot Vallsta för att sedan vika av norrut mot Orbaden igen. En slinga på ungefär 15km med mycket fin stiglöpning, speciellt från Hosarbo ner mot Gustavsro.

Tack Henrik Ingvarsson för inbjudan och guidning!

 

Föda barn i en pandemi?

share | | Kommentera

Inte för att vi är oroliga för vår egen hälsa, vi bör klara covid-19 rätt bra men det finns andra frågetecken. Hur blir det med förlossningen och besöksförbuden på BB? Så länge vi båda är friska verkar det som om det rullar på som vanligt, det vill säga att jag är välkommen på både förlossningen och BB men det är inte självklart.

I övrigt försöker vi jobba på som vanligt, jag tror inte man gör någon en tjänst genom att försöka pausa världen. Vi kan bara göra vad vi kan för att förhala spridningen.

 

Livets tvära svängar

share | | Kommentera

Alltså, hjälp, vad mycket det har hänt under året som jag inte uppdaterat här. På många sätt är det en helt ny person som sitter bakom knapparna nu, både till invändigt och utvändigt.

För ja, håret är klippt. Inget mer hårsvall ner till arslet som trasslade in sig i löparryggsäckens små gummiband. Det tog ett par veckor innan jag slutade att reflexmässigt lyfta undan håret när jag tog på mig en jacka.

Men det kanske är den minsta förändringen. Efter drygt 11 år separerade jag och Anneli. Som alla separationer är det så klart aldrig roligt men det var ändå det bästa som kunnat hända, för oss båda. Vi är båda lyckligare idag än vad vi någonsin varit. Huset såldes så småningom, hon flyttade till Stockholm och jag köpte mig en bostadsrätt här hemma i Söderhamn. En 2:a som skulle bli min fristad som singel där jag fick rå om mig själv, skapa mitt nya liv och bara vara. Ödet ville annorlunda.

Den första juni gick jag på "dejt" och gick inte mer hem. Vi hade stött på varandra först i skogen på en av mina löpturer i slutet på februari då jag skrämde hennes häst, sen igen på krogen några månader senare när jag var ut med kompisar för första gången som singel. Vi pratade väldigt mycket och livet ville sig som så att vi inte hade möjlighet att träffas förrän den där lördagen den 1:a juni. Den där bostadsrätten som jag hade fått nycklarna till i slutet på maj blev snart vår gemensamma bostad. 

Bara dagar efter jag och Gunilla benämnt oss själva som sambos kom den hittills i mitt liv största händelsen, jag ska bli pappa! Jag hade kommit till ro med tanken att jag aldrig skulle få egna barn, en sorg som jag bearbetat och till slut förlikat mig med. Men så står jag där i köket, i min nya bostad men min nya sambo och tittar på ett positivt graviditetstest. Om bara 1,5 månad kommer jag att vara pappa till en liten pojke. Någon jag ska försöka visa hur man blir en fin och god medmänniska. Mitt livs största och viktigaste uppgift.

Det är svårt att ta in. Jag vet inte om jag riktigt hängt med på alla livsförändringar. Det jag vet är att det känns bra, jag känner mig trygg och jag känner mig älskad. Och det är faktiskt allt jag behöver.