Mattias "Stiglöparn" Sundberg

 

Varje pass är ett nytt pass

share | | 0 kommentarer

Häromdagen pratade jag och Kennet om besvikelsen när man ena dagen haft en sån där grym löptur när man känner sig lätt och stark bara för att bli nedtryckt i skorna när vi tar den känslan och skapar en, om så undermedveten, övertro på vår egen kapacitet. 

För min egen del handlar det om att jag vill maximera tiden jag kan vara i den där goa känslan och självförtroendet jag får från ett sånt där fantastisk pass gör att jag gå in i nästa pass på samma sätt om jag avslutade det förra. Men som vanlig motionär som inte lever mitt liv efter att prestera rent idrottsligt så är dagsform väldigt varierande. Det är så många saker som påverkar, allt från sömn, kosthållning, jobbsituation, relationer osv. Det är väldigt sällan känslan i kroppen är densamma två dagar i rad. 

Så när jag då drar iväg på passet dagen efter vill jag ju i praktiken leva på gårdagens dagsform och den mentala känsla den gav mig. Jag vill få ut så mycket som möjligt av den, förlänga tiden/distansen. När inte känslan finns där sjunker självförtroendet, när de negativa tankarna får fäste går det ofta rätt fort utför. Kroppen känns tung, pulsen ökar. Passet som skulle bli en rent njutningspass blir ett som bara ska göras, jag har ju trots allt dragit på mig kläderna och skorna, lika bra att fullfölja.

Det är lätt att säga att varje dag är en ny dag, mycket svårare att övertyga sig själv om det. Detsamma gäller träningen, varje pass är ett nytt pass. Släpp prestationen, sänk förväntningarna på dig själv. För det är ändå det som är boven i dramat, pressen du lägger på dig själv när du tar med dig förväntningar utan att ta hänsyn till hur resten av livet påverkar dig.

Till sist vill jag bara säga att jag sällan längtat så mycket efter snöfria stigar, abstinensen börjar bli riktigt stark nu. Speciellt som idag när kvicksilvret visade uppemot 7 grader med klarblå himmel. Som skogslöpare är man ju lite som en kalv på grönbete när barmarken väl visar sig och såna här dagar känns det nära :)

 

Innan jag dör - en bucketlist

share | | 0 kommentarer

Häromdagen frågade Anneli mig vad jag vill bli när jag blir stor. Diskussionen var utirån ett yrkesperspektiv, alltså vad vi vill jobba med. Hon har en väldigt tydlig och bestämd målbild. För 10-15 år sedan hade jag nog kunnat svara idag har jag just inget svar på den frågan. Det beror till stor del på att jag inte längre definierar mig via vad jag jobbar med men också för att jag alltid svarat på sådana frågor utifrån en realistisk syn på vad jag tror vara rimligt utifrån min nuvarande position.

Men om jag tillåter mig själv att släppa det realistiska tänkandet så skulle jag vilja kunna leva på att inspirera andra på olika sätt. Dels att utmana sig själva men också att respektera sig själva och varandra mer. Jag har inga ambitioner eller drömmar om att tjäna feta stålar men tillräckligt för att kunna uppleva mina övriga drömmar.

Så vad har jag drömmar, hur ser min bucketlist ut? Den är långt ifrån komplett eller definitiv men här är några saker jag vill göra eller uppleva. Vissa saker har varit med mig sen ungdomen, andra är betydligt nyare.

Azorerna
För de som inte vet så är Azorerna en portugisisk ögrupp mitt i Atlanten. Ända sedan jag läste om Azorerna i en resekatalog för 25 år sedan har jag drömt om att resa dit. Naturen är det som lockar mest.

Transvulcania Ultra Marathon
Det finns många lopp jag tittat på och vill springa men det här var det första ultraloppet jag hörde talas om och har fastnat i mitt huvud. Nån gång vill jag springa ett Skyrunning-lopp och jag är är nästan säker på att det kommer att bli Transvulcania.

Bestiga Kebnekaise
Man behöver inte åka jorden runt för att få häftiga naturupplevelser, vi har faktiskt en helt otrolig fjällvärld som jag tycker att alla borde besöka. Att bestiga Sveriges högsta punkt känns därför som ett litet måste, på ett bra sätt!

Dolomiterna
Naturen och de enorma vyerna. Varje gång jag ser en bild från de italienska alperna vill jag bara packa väskan och åka dit. Det är något med dessa höga berg.

Island
Lite som med Azorerna har Island alltid funnit i mitt bakhuvud. Jag vill bada i de varma källorna, se alla dessa vattenfall och uppleva den vilda naturen.

Stuga mitt i ingenstans
Min bild av en stuga mitt i ingenstans är nog egentligen ganska romantiserad, jag tror inte jag skulle klara av att bo så. Men tanken på att ha en stuga långt från den vanliga civilisationen mitt i skogen i anslutning till något fjäll, en stuga att kunna fly till när den vanliga världen känns för mörk är otroligt lockande.

 

Löparåret 2018 - en sammanfattning

share | | 0 kommentarer

2012 - Året jag började röra på mig, totalt 647 km
2013 - Kollapsade främre fotvalv, totalt 667 km
2014 - Toppenår till september sen överbelastningsskada efter UltraVasan 45, totalt 1103 km
2015 - Fjolårets skada förstörde hela året, totalt 343 km
2016 - Började komma tillbaka lite men kände fortfarande av problemen, totalt 986 km
2017 - Kunde springa igen men kraschade psykisk på hösten, 1136 km

Året började med att försöka plocka upp mig från höstens krasch. Jag hade inte loggat ett enda träningspass sedan mitten på oktober. Jag vågade inte då stora delar av 2017 var träningen inte rolig, varje pass var lite av en besvikelse då kroppen var ur balans och trots att jag sprang betydligt mer än vad jag tidigare gjort så blev jag inte bättre. Ju längre året led desto svagare kände jag mig. Nu vet jag ju varför men det visste jag inte då. Det var först i mitten på januari i år som jag på inrådan av min psykolog snörade på mig löparskorna igen. Jag var lite av ett nervvrak när jag drog iväg, jag ville ju inte känna den där tunga känslan i kroppen och smärtan i bröstet igen. Livrädd för att få en panikångestattack. Det var mina första steg för att hitta tillbaka till varför jag en gång började springa.

Det tog ett tag innan ångesten inför ett träningspass började släppa och jag började tro på mig själv igen. Men jag kände glädje när jag sprang igen, det var ändå det viktigaste. Om jag inte skulle kunna komma tillbaka rent fysiskt så ville jag ändå kunna glädje annars får det vara. Glädjen gjorde att jag ville ta mig ut och tack vare medicin och terapeutisk hjälp så var inte kroppen stressad på samma sätt längre så helt plötsligt började det ju gå bättre att springa också.

Framåt april sprang jag mer än jag någonsin gjort och efter nästan varje pass längtade jag till nästa. Jag hade fått lära mig att det inte gör något att välja bort ett pass om jag inte känner för att springa den dagen Tidigare hade det stressat mig enormt mycket om jag inte kommit upp i den tänka veckomängden. Nu är kan jag rycka lite på axlarna åt det, vill jag inte springa så gör jag inte det. Det är däremot lite svårt emellanåt att skilja på det, vad gör jag för att jag vill och vad gör jag för att jag hade tänkt göra det. Sen lägger jag ju fortfarande upp mål för mig själv men det är inte veckomål eller distansmål längre. Utan det handlar nästan enbart om att utmana mig själv. Jag vill fortfarande testa mina gränser och flytta dem. Nu så här på årets sista dag kan jag konstatera att jag lyckats skapligt med hålla huvudet på rätt sida. Jag får fortfarande påminna mig om att det inte gör något att det bara blev en löptur en vecka och framförallt att jag kan lägga det bakom mig och gå vidare. 

Minnen från året jag tar med mig då. Givetvis Vemdalen Fjällmaraton då jag hade en toppendag på fjället, läs gärna min "race report". Ett annat minne är den glädje som jag känna på när jag lite på chans bjöd in till en backyard ultra light. Jag blev lite tagen av hur många som kom och all positivitet. Att jag vann över mitt eget huvud den dagen är egentligen bara en bonus.
Jag tar också med mig att jag kunnat springa hela året vilket faktiskt är första gången sedan jag började. I år har jag inte haft några skavanker, både kropp och knopp har varit med mig. Det är väl en del erfarenhet som spelar in så klart men det mesta beror på min egen nya och bättre inställning. Så jag hoppas att det fortsätter så även 2019.

2018 i siffror
Distans 1705,1 km (4,67 km / dag)
Tid 179h 58min 46s
Antal löppass 148 stycken
Snittlängd per pass 11,5km
Höjdmeter 26278 m

 

Backyard(ish) ultra, en race report

share | | 0 kommentarer

Som jag skrev i det förra inlägget så arrangerade jag en väldigt enkel version av en backyard ultra förra helgen. Men i stället för en slinga på 6,7 km med start varje timme var slingan 4,5 km och man startade när man ville.

Jag trodde att jag skulle bli i princip själv med undantag för någon strölöpare på nått varv men redan inför första varvet hade 10 löpare förutom jag letat mig ut till Stormorshällsstugan. Superkul!

I perfekt löparväder för att vara i november, 7 grader med total molnighet och massor av syre i luften, satte vi av på ett rekogniseringsvarv så att alla skulle hitta rätt. Väl tillbaka efter första varvet hade ytterligare löpare slutit upp, totalt blev vi 17 stycken under dagen.

Från andra varvet började vi spridas ut lite mer efter banan då tanken är att man ska springa i sitt eget tempo för att inte förivra sig. För egen del hamnade jag i en grupp med 3 andra löpare som hade för avsikt att springa 4-5 varv, kanske lite för högt tempo mot för vad jag hade tänkt men det kändes bra.

De första varven betades av i ganska rask takt. Benen kändes lätt och det joggades i alla backar utom den allra sista, ravinen, den är för brant helt enkelt. Det kostar betydligt mer energi än vad det är värt att springa upp för den. Fram till och med varv 5, halvvägs alltså, joggades det även i den långa stenbacken.

På det sjätte varvet började jag känna att det kanske var dags att backa av lite så jag beslutade mig för att gå i den andra, lite brantare, delen av stenbacken. Tappade min "grupp" som pinnade på uppför. Väl tillbaka i stugan hade de valt att springa en liten slinga till för att få ihop 30 km. För min del skulle det betyda sololöpning resterande 4 varv.

7:e varvet gick rätt bra, benen var ganska pigga fortfarande även om den totala energinivån började sjunka. Körde på med samma koncept, hålla uppe tempot första halvan av varvet som är platt, jogga uppför Pelles stupa, gå halva stenbacken och gå upp för ravinen. Fram till varv 6 hade jag räknat upp men nu var det dags att börja räkna ner mot mål. Det kändes lättare så. I sista nedförslöpan mot varvning kände jag hur det började hugga till i baksida knä. En lätt oro infann sig, då bryta inte fanns på kartan men jag ville ju inte heller gå runt banan.

Varv 8 var mentalt jobbigt, nu var jag helt ensam i skogen förutom sambon Anneli som peppade på och såg till att jag fick i mig energi efter varje varv. Energin började bli låg och kroppen kändes tung. Jag hade tagit en alvedon för att ta udden av den huggande känslan i knäet som inte hade blivit mycket bättre av den lite längre vilan efter förra varvet. Det var svårt att hålla något vidare löpsteg på den lättare halvan av banan och nu valde jag att gå upp för Pelles stupa också. Började tänka lite negativa tankar, fokuserade onödigt mycket på att jag var trött och hade ont. Jag hade haft på känn redan innan att just varv 8 skulle bli jobbigt, drygt 3 mil gjorda men ändå nästan 15 km kvar att springa. Det känns långt kvar när man tittar på distansen. Min tanke var "bara 2 varv kvar efter det här". Försökte tänka tillbaka på känslan jag hade de första varven, de kändes ju superlätta och avverkades i ett nafs. Varv 9 och 10 blir lika lätta!

Varv 9 gick ungefär i samma tempo som varv 8 men med lite högkoncentrerad sportdryck i kroppen så kändes det bättre och bättre ju längre in på varvet jag kom. Alvedonen gjorde att jag kunde springa obehindrat igen och andra halvan av varvet gick nästan 2 minuter snabbare än på förra varvet. Bara ett varv kvar!

På sista varvet var det bara att köra på, inget mer att spara. Det visade sig att jag lyckades hålla samma tempo fram till stenbacken (dryga 3 km in) som jag gjorde på varv 4 och 5. Först när jag kommit upp för stenbacken och bara hade sista kilometern gick det upp för mig att jag faktiskt klarat av målet med dagen, att springa längre än ett maraton. Det var inte första gången men det kändes lite viktigt att visa för mig själv att jag kan, speciellt med tanke på hur dåligt Stenö Ultra Trail gick. Totalt 45 km och 1100 höjdmeter skulle det bli, klockan hade dock gett mig några extra kilometer när jag satt inne i stugan mellan varven.

Allt som allt blev det en otroligt trevlig och uppskattad dag. Flera personliga distansrekord sattes och lovorden över det enkla arrangemanget haglade. Det blir definitivt ett återkommande event i framtiden.

 

DNF och backyard(ish) ultra

share | | 0 kommentarer

Jag hade tänkt avrunda löparåret med att springa Stenö Ultra Trail 54K. Ett relativt platt lopp som startar i Stenö, tar dig mot Ljusne och Gussiberget, Börntjärn, Ålsjön, Hällmyra och efter kustlinjen tillbaka till Stenö. Starten går 06:00 på morgonen och första 10-12 kilometrarna avverkas med pannlampa.

Mina förberedelser inför loppet var minst sagt bristfälliga. Jag hade sovit och ätit dåligt men framför allt så hade jag inte mentalt förberett mig på loppet. Ingen nervositet eller tvivel vilket jag brukar ha när jag ska ge mig ut på något jag inte gjort förut. Kanske var det för att loppet bara var en bonus, årets mål var ju redan avklarat.

Hur det än var så kändes det som om energin rann ur mig mycket fortare än vad den borde och jag hade svårt att få i mig något. Försökte äta energibar och banan men energibaren bara växte i mun på mig och bananen kändes som om den aldrig tog slut.

Vid 16-17km jag fick jag telefonsamtal från larmbolager och stannade upp lite. Blev ikappsprungen av Anders Holgersson och Mikael Malmberg, två synnerligen erfarna ultrarävar i stan och då insåg jag att tempot troligtvis hade varit för högt för mig. Efter dryga 2 mil kom jag ikapp dem men det var dags för mig att springa ut i blåbärsriset för att ta hand om behoven och efter det kom jag aldrig igång igen.

Vid Björktjärn fanns en bekant ansikte med bil och jag bestämde mig för att bryta loppet, vilket inte var helt självklart då jag brottades med det mentala. Men i slutet av dagen ska det vara roligt att springa, jag vill gå i mål med känslan "det här vill jag göra igen". Jag hade säkert kunnat hanka mig runt men det hade inte varit kul. Troligtvis hade kroppen tagit onödigt mycket stryk i förhållande till sträckan och det hade inte varit med en bra känsla jag skulle korsat mållinjen.

Så det får bli ett nytt försök nästa år med lite mer förberedelser och ett tydligare uttalat mål med vad jag vill med loppet. Eller så blir det något helt annat vi får se.

På tal om annat så ska jag ta en liten mental revansch på söndag då jag ska springa en backyard(ish) ultra. Vid en riktig backyard ultra så ska ju sträckan vara 6,7km och man påbörjar ett nytt varv varje timme. Riktigt så blir det inte men det är en rundbana på runt 4,5km och man startar ett nytt varv när man vill. Platsen är Stormorshäll, klubbstugan är öppen och varm så man kan förvara ombyte, vätska och energi där. Min plan är att springa 10 varv och därmed få ihop cirka 45km men man springer precis så många varv man vill. Först start sker 09.00 och man få komma och gå precis som man vill. Jag hoppas att kroppen och knoppen är med mig denna gång, jag är i alla fall mer nervös redan nu än jag var vid startlinjen på Stenö Ultra Trail :)