Varje pass är ett nytt pass

Häromdagen pratade jag och Kennet om besvikelsen när man ena dagen haft en sån där grym löptur när man känner sig lätt och stark bara för att bli nedtryckt i skorna när vi tar den känslan och skapar en, om så undermedveten, övertro på vår egen kapacitet. 

För min egen del handlar det om att jag vill maximera tiden jag kan vara i den där goa känslan och självförtroendet jag får från ett sånt där fantastisk pass gör att jag gå in i nästa pass på samma sätt om jag avslutade det förra. Men som vanlig motionär som inte lever mitt liv efter att prestera rent idrottsligt så är dagsform väldigt varierande. Det är så många saker som påverkar, allt från sömn, kosthållning, jobbsituation, relationer osv. Det är väldigt sällan känslan i kroppen är densamma två dagar i rad. 

Så när jag då drar iväg på passet dagen efter vill jag ju i praktiken leva på gårdagens dagsform och den mentala känsla den gav mig. Jag vill få ut så mycket som möjligt av den, förlänga tiden/distansen. När inte känslan finns där sjunker självförtroendet, när de negativa tankarna får fäste går det ofta rätt fort utför. Kroppen känns tung, pulsen ökar. Passet som skulle bli en rent njutningspass blir ett som bara ska göras, jag har ju trots allt dragit på mig kläderna och skorna, lika bra att fullfölja.

Det är lätt att säga att varje dag är en ny dag, mycket svårare att övertyga sig själv om det. Detsamma gäller träningen, varje pass är ett nytt pass. Släpp prestationen, sänk förväntningarna på dig själv. För det är ändå det som är boven i dramat, pressen du lägger på dig själv när du tar med dig förväntningar utan att ta hänsyn till hur resten av livet påverkar dig.

Till sist vill jag bara säga att jag sällan längtat så mycket efter snöfria stigar, abstinensen börjar bli riktigt stark nu. Speciellt som idag när kvicksilvret visade uppemot 7 grader med klarblå himmel. Som skogslöpare är man ju lite som en kalv på grönbete när barmarken väl visar sig och såna här dagar känns det nära :)