Att våga planera

share | | 0 kommentarer

För mig har det alltid kommit naturligt att ha en målbild när jag ska ta mig för något. Jag gör det för nästan allt, det sker i princip undermedvetet. Jag visualiserar och föreställer mig känslan när jag når målet. Det kan vara allt från hur den hemgjorda hamburgaren ska smaka till hur första turen med kajaken jag håller på att bygga kommer att kännas. För att inte tala om när jag skulle springa mitt första ultramarathon. Det är, i brist på andra ord, en del av min person.

Så i höstas när jag fick mina panikångestattacker och konstaterade depression målade jag så klart upp en bild av vem jag ska vara och hur jag ska agera när jag blir "frisk" igen. Och det är nog bra för det skapar en vilja hos mig att nå dit. Jag trivs med att ha tydliga mål och planera en väg dit. Så även när det kommer till träning. För mig har träning utan mål varit problematiskt, det har alltid varit en strävan efter att utvecklas på något sätt.

Men kombinationen träning och panikångest/depression gjorde att jag också var tvungen att skala bort en massa tankar, mål och planer. Men även träning fick stå tillbaka då det hade gått lite över styr med mål och löpningen bestod mer i att nå upp till ett antal löpta mil per vecka än att faktiskt ha kul och njuta. Så som jag skrev tidigare fick känslan helt avgöra om jag skulle bege mig ut eller inte. Ingen loggning av träning alls, inga mål, inga planer.

Nu har jag börjat skapa lite mer rutin i träningen för det känns roligt igen. Eventuell ångest glöms bort och jag mår bättre av att röra mig. Det är fortfarande en väldigt svår balansgång för det är lätt att trilla tillbaka och börja räkna kilometer och jämföra tider. För är det något jag inte vill tillbaka till är det att känna stress på söndag över att jag måste springa minst 20km för att nå upp till veckans mål. Jag vill springa precis så långt och länge jag vill springa oavsett vad jag gjorde dagen före eller veckan före. Men det är otroligt skönt att våga planera in lunchlöpning i morgon och se att det faktiskt fungerar. Fortfarande gäller att jag hoppar över träningen om jag känner att jag inte vill, inga måsten längre.

Det finns dock ett mål, eller ja, egentligen två mål men ett snarare är mer av en dröm fortfarande. Målet är att springa något av våra fjällmaraton. Förut tänkte att jag det är bara Axa Fjällmaraton (KIA heter det väl nu) som gäller för det var originalet och nånting man behövde ha på löpar-CV:et. Nu är jag mer ute efter det som ger mig mest och bäst upplevelse. Så det lutar mer åt Vemdalen eller Sälen. AXA/KIA har blivit så stort och exploaterat, bara det här med att fixa boende känns som en pärs så just nu känns det inte aktuellt. De andra två känns mer tillgängliga, lite familjära på ett sätt och det tilltalar mig. Men jag har inte vågat anmäla mig än, nånting i mig känner sig inte redo. Om måendet fortsätter vara stabilt och jag fortsätter känna glädje i skogen kommer jag att anmäla mig i vår. Sen vill jag ju tillbaka till Tänndalens 4 toppar i september, det var så jäkla fint att springa där så jag vill verkligen fullfölja loppet.

Det andra målet, Drömmen, är att springa ett regelrätt ultramarathon i riktiga berg. Jag har sneglat på Transvulcania som tänkbart lopp, 74km och 4300hm. Men det är tidigast 2019 som jag ser det kunna hända. Om inte annat kräver de att man sprungit ett minst 40km långt bergslopp de senaste 18 månaderna inför tävligen så en fjällmara kan ju vara lösningen på det ;)