Backyard(ish) ultra, en

share |

Som jag skrev i det förra inlägget så arrangerade jag en väldigt enkel version av en backyard ultra förra helgen. Men i stället för en slinga på 6,7 km med start varje timme var slingan 4,5 km och man startade när man ville.

Jag trodde att jag skulle bli i princip själv med undantag för någon strölöpare på nått varv men redan inför första varvet hade 10 löpare förutom jag letat mig ut till Stormorshällsstugan. Superkul!

I perfekt löparväder för att vara i november, 7 grader med total molnighet och massor av syre i luften, satte vi av på ett rekogniseringsvarv så att alla skulle hitta rätt. Väl tillbaka efter första varvet hade ytterligare löpare slutit upp, totalt blev vi 17 stycken under dagen.

Från andra varvet började vi spridas ut lite mer efter banan då tanken är att man ska springa i sitt eget tempo för att inte förivra sig. För egen del hamnade jag i en grupp med 3 andra löpare som hade för avsikt att springa 4-5 varv, kanske lite för högt tempo mot för vad jag hade tänkt men det kändes bra.

De första varven betades av i ganska rask takt. Benen kändes lätt och det joggades i alla backar utom den allra sista, ravinen, den är för brant helt enkelt. Det kostar betydligt mer energi än vad det är värt att springa upp för den. Fram till och med varv 5, halvvägs alltså, joggades det även i den långa stenbacken.

På det sjätte varvet började jag känna att det kanske var dags att backa av lite så jag beslutade mig för att gå i den andra, lite brantare, delen av stenbacken. Tappade min "grupp" som pinnade på uppför. Väl tillbaka i stugan hade de valt att springa en liten slinga till för att få ihop 30 km. För min del skulle det betyda sololöpning resterande 4 varv.

7:e varvet gick rätt bra, benen var ganska pigga fortfarande även om den totala energinivån började sjunka. Körde på med samma koncept, hålla uppe tempot första halvan av varvet som är platt, jogga uppför Pelles stupa, gå halva stenbacken och gå upp för ravinen. Fram till varv 6 hade jag räknat upp men nu var det dags att börja räkna ner mot mål. Det kändes lättare så. I sista nedförslöpan mot varvning kände jag hur det började hugga till i baksida knä. En lätt oro infann sig, då bryta inte fanns på kartan men jag ville ju inte heller gå runt banan.

Varv 8 var mentalt jobbigt, nu var jag helt ensam i skogen förutom sambon Anneli som peppade på och såg till att jag fick i mig energi efter varje varv. Energin började bli låg och kroppen kändes tung. Jag hade tagit en alvedon för att ta udden av den huggande känslan i knäet som inte hade blivit mycket bättre av den lite längre vilan efter förra varvet. Det var svårt att hålla något vidare löpsteg på den lättare halvan av banan och nu valde jag att gå upp för Pelles stupa också. Började tänka lite negativa tankar, fokuserade onödigt mycket på att jag var trött och hade ont. Jag hade haft på känn redan innan att just varv 8 skulle bli jobbigt, drygt 3 mil gjorda men ändå nästan 15 km kvar att springa. Det känns långt kvar när man tittar på distansen. Min tanke var "bara 2 varv kvar efter det här". Försökte tänka tillbaka på känslan jag hade de första varven, de kändes ju superlätta och avverkades i ett nafs. Varv 9 och 10 blir lika lätta!

Varv 9 gick ungefär i samma tempo som varv 8 men med lite högkoncentrerad sportdryck i kroppen så kändes det bättre och bättre ju längre in på varvet jag kom. Alvedonen gjorde att jag kunde springa obehindrat igen och andra halvan av varvet gick nästan 2 minuter snabbare än på förra varvet. Bara ett varv kvar!

På sista varvet var det bara att köra på, inget mer att spara. Det visade sig att jag lyckades hålla samma tempo fram till stenbacken (dryga 3 km in) som jag gjorde på varv 4 och 5. Först när jag kommit upp för stenbacken och bara hade sista kilometern gick det upp för mig att jag faktiskt klarat av målet med dagen, att springa längre än ett maraton. Det var inte första gången men det kändes lite viktigt att visa för mig själv att jag kan, speciellt med tanke på hur dåligt Stenö Ultra Trail gick. Totalt 45 km och 1100 höjdmeter skulle det bli, klockan hade dock gett mig några extra kilometer när jag satt inne i stugan mellan varven.

Allt som allt blev det en otroligt trevlig och uppskattad dag. Flera personliga distansrekord sattes och lovorden över det enkla arrangemanget haglade. Det blir definitivt ett återkommande event i framtiden.

 

DNF och backyard(ish) ultra

share |

Jag hade tänkt avrunda löparåret med att springa Stenö Ultra Trail 54K. Ett relativt platt lopp som startar i Stenö, tar dig mot Ljusne och Gussiberget, Börntjärn, Ålsjön, Hällmyra och efter kustlinjen tillbaka till Stenö. Starten går 06:00 på morgonen och första 10-12 kilometrarna avverkas med pannlampa.

Mina förberedelser inför loppet var minst sagt bristfälliga. Jag hade sovit och ätit dåligt men framför allt så hade jag inte mentalt förberett mig på loppet. Ingen nervositet eller tvivel vilket jag brukar ha när jag ska ge mig ut på något jag inte gjort förut. Kanske var det för att loppet bara var en bonus, årets mål var ju redan avklarat.

Hur det än var så kändes det som om energin rann ur mig mycket fortare än vad den borde och jag hade svårt att få i mig något. Försökte äta energibar och banan men energibaren bara växte i mun på mig och bananen kändes som om den aldrig tog slut.

Vid 16-17km jag fick jag telefonsamtal från larmbolager och stannade upp lite. Blev ikappsprungen av Anders Holgersson och Mikael Malmberg, två synnerligen erfarna ultrarävar i stan och då insåg jag att tempot troligtvis hade varit för högt för mig. Efter dryga 2 mil kom jag ikapp dem men det var dags för mig att springa ut i blåbärsriset för att ta hand om behoven och efter det kom jag aldrig igång igen.

Vid Björktjärn fanns en bekant ansikte med bil och jag bestämde mig för att bryta loppet, vilket inte var helt självklart då jag brottades med det mentala. Men i slutet av dagen ska det vara roligt att springa, jag vill gå i mål med känslan "det här vill jag göra igen". Jag hade säkert kunnat hanka mig runt men det hade inte varit kul. Troligtvis hade kroppen tagit onödigt mycket stryk i förhållande till sträckan och det hade inte varit med en bra känsla jag skulle korsat mållinjen.

Så det får bli ett nytt försök nästa år med lite mer förberedelser och ett tydligare uttalat mål med vad jag vill med loppet. Eller så blir det något helt annat vi får se.

På tal om annat så ska jag ta en liten mental revansch på söndag då jag ska springa en backyard(ish) ultra. Vid en riktig backyard ultra så ska ju sträckan vara 6,7km och man påbörjar ett nytt varv varje timme. Riktigt så blir det inte men det är en rundbana på runt 4,5km och man startar ett nytt varv när man vill. Platsen är Stormorshäll, klubbstugan är öppen och varm så man kan förvara ombyte, vätska och energi där. Min plan är att springa 10 varv och därmed få ihop cirka 45km men man springer precis så många varv man vill. Först start sker 09.00 och man få komma och gå precis som man vill. Jag hoppas att kroppen och knoppen är med mig denna gång, jag är i alla fall mer nervös redan nu än jag var vid startlinjen på Stenö Ultra Trail :)

 

Vemdalen Fjällmaraton

share |

6 timmar, 39 minuter och 44 sekunder. Det är egentligen fantastiskt vad kroppen ställer upp på bara du matar den med energi och har positiva tankar i huvudet. Att förflytta sig fyra och en halv mil genom myrar, över fjäll, uppför slalombackar till fots utan att protestera.

Eller ja, lite protesterade den efter klättringen uppför Hovde. Vi hade ju trots allt sprungit nästan 35 km i fjällterräng och avverkat 1000 höjdmeter innan den klättringen. Sen är det mentalt ganska jobbigt att både se och höra målet 1 km nedanför men veta att det är 10km kvar då banan går över en till fjälltopp innan vi kommer dit.

Hela veckan innan start var jag nervös och lite ängslig. Orolig över om jag gjort milen och träningstimmarna som behövs för att få en någorlunda njutbar dag på fjället. För mig har det varit väldigt viktigt att bara träna när jag faktiskt vill det. Förra året var det helt fel drivkrafter bakom löpandet och i år har jag hittat glädjen igen. Men det har också inneburit att några tänkta långpass inför fjällmaran inte blivit av. Så jag hade faktiskt lite ångest över det inför start samtidigt som jag försökt intala mig själv att det är vad det är, ta det lugnt och lyssna på kroppen. Så här i efterhand visade det sig att jag inte hade nånting att vara orolig för. Visst, sista milen var tung rent mentalt men jag kunde njuta större delen av de där dryga 6 timmarna.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av banan, alla fjäll ser ju inte lika ut. Att det skulle bli myr, spång och uppför visste jag ju men det var stundvis mer tekniskt än jag trodde. En del obanat, extremt branta klättringar och mycket steniga partier gjorde loppet väldigt varierat. För mig är det dock ganska positivt då det också varierar rörelsemönstret till skillnad från Ultravasan 45 som jag sprang för några år sedan. 

Första 15km är väldigt lättlöpta, fina breda leder och ganska platt. Min målbild var att gå runt på mellan 6 och 7 timmar. En drömgräns hade varit under 6 timmar men det kändes inte riktigt realistiskt. Med 11km kvar hade jag nästan 1½ timme på mig att nå 6 timmarsmålet men förstod rätt snart att det inte skulle räcka. Inte med tanke på den nästkommande kilometern skulle ta nästan 30 minuter, den berömda Västbacken upp på Hovde. Det gick så vansinnigt långsamt upp för den backen så jag och mina närmaste medlöpare mest bara skrattade åt situationen. 

Sista 2 km var ren utförslöpning men det alldeles för brant för att jag skulle kunna springa på. Jag var mest bara glad över att fortfarande kunna göra något som såg ut som löpning. Kom ikapp en tjej som gick baklänges nedför backen med lindat knä och funktionärer som hjälpte till. Tyckte synd om henne då det såg ut som om hon tänkte bryta med bara knappa 2km kvar.

Helt plötsligt tog skogen slut och jag kom ut i barnbacken med 200 meter kvar att springa till målet. Kände mig oförskämt pigg när jag korsade mållinjen där Anneli väntade. Första gången jag sprang maraton släppte en massa uppdämd prestationsångest vid målgången och jag kände mig både lättad och tom. Tomheten över att inte längre ha något syfte och mål med min träning, det var ju det där loppet jag hade levt för de senaste 4-5 månaderna.

Nu kände jag bara glädje. Glädje över att ha haft en sån bra dag och trevlig helg. Glädje över att både kropp och knopp ställde upp. Glädje över att överhuvud taget kunna göra det jag gör.

Mitt liv kretsar inte längre runt enskilda mål utan det är löpningen i sig som är syftet och det tar inte slut bara för att jag går i mål på en tävling.